”Ibland svänger livet och det blir en liten omväg bort från det trygga. Så blev det i slutet av april för mig då jag fick veta att jag mot min vilja har blivit anmäld till ett lopp. Ett lopp där jag fick en vit blanka karta i min hand utan karttecken eller ledstänger, det som finns är ett X antal kontroller att besöka, hur många vet jag inte men jag tackar mammografin att jag fick en tidig starttid.                                                                                                               Om det är en sprint, medel eller långdistans vet jag inte heller i dagsläget. Det jag vet är att jag idag efter att ha träffat kirurgen har lämnat startpunkten och är på väg mot första kontroll som är operation i början av juni. Det är en liten liten knöl som inte har spridit sig som ska tas bort, och jag tackar mig själv att jag gått på mammografin och uppmanar alla tjejer/kvinnor därute att göra detsamma. Och envis som jag är (det vet jag J) så är jag i mål i augusti/september.  FUCK CANCER!”

Ovanstående skrev jag 18 maj 2016  på FB.

Har länge efter detta funderat på om jag ska fortsätta skriva här på bloggen, den var ju liksom tänkt för drömmen att få bygga ett eget hem och fortsätta med allt som skulle iordningställas ute och inte om sjukdom, och som jag tidigare nämnt så tog skrivandet stopp. Och efter det besked jag fick i slutet av april som tog mycket kraft och ork under våren/sommaren då det inte alls blev som tänkt. Men har nu funderat klart och ska försöka skriva ner det som genomlidits och sätta ord på det som hänt. Det är ju trots allt livet som går. Kanske kan mina ord hjälpa i alla fall en kvinna i min situation att få lite vetskap vad som händer iom ett bröstcancerbesked så är det värt det.

Som alla kvinnor över 40 i Sverige så blir vi kallade till (frivillig) mammografi med 1 ½ år emellan, inget konstigt i det. Hade inte känt några knölar/någon knöl, ingen i släktbanden som har/haft bröstcancer så en helt vanlig rutinkontroll. Detta var min andra gång efter 40, det som var annorlunda denna gång var att återsvaret dröjde, men slog bort det med att de har mycket att göra. Det tog fem veckor innan det kom, kuvertet öppnade jag med oro imagen. Hade en känsla att det inte var som det skulle. Jodå, de ville ha tillbaka mig för kompletterande bilder och samtal med läkare. Ja,ja jag har hört andra som varit in pga. suddiga bilder eller helt ofarliga knölar. MEN det är ändå 50% risk att det inte  ”bara” är suddiga bilder. Detta brev kom en torsdag, skulle in torsdagen därpå, en jobbig väntan, hann känna igenom brösten många gånger och ”har jag inte en liten knöl här på höger sida? Jo här måste det vara? är det den?" många tankar, många funderingar.

Torsdag 28 april kom och jag åkte in till Falun, Thomas tog jag inte med mig ”det är bara suddiga plåtar, det är lugnt” i efterhand så skulle han ha varit med. (om du som läser detta och får en återkallelse för kompletterande bilder på mammografi, snälla du ta någon med dig)

Jag fick börja med att ta nya röntgenplåtar i helvetesmaskinen och sedan in i ett undersökningsrum där det var dämpad belysning, många skärmar med röntgen bilder och så en underbar läkare som började med att presenterade sig som Nadja, hade över 25 års erfarenhet av detta så hon visste vad hon hade sett på mina plåtar. Hon pratade om kalk, så som kalkavlagringar man kan få på skelettet så kunde man även få i brösten. Vissa är helt ofarliga, vissa kan finnas 1,3,5,10 år eller en hel livstid innan det händer något med dem, vissa helt ofarliga och vissa var lite sämre. Samtidigt ser jag mina plåtar och visst är det några vita prickar där. Jag frågar om det är höger sida, den som jag tror. Nej det är vänster, och de är så små just nu så dessa kan du inte känna.

Ultraljudsundersökning inleds, hon kollar först höger och sedan vänster. Hon tar tid på sig, tar några bilder och pratar både med mig och sköterskan inne på rummet, men det har jag inte mycket minne av. Efter ett tag säger hon att jag har en tid för biopsi nästa vecka, men för att spara tid och att jag ska slippa åka igen så vill hon med mitt samtycke göra den på en gång. Visst, helt ok, ska jag få ett besked så vill jag ha det idag.

Sterilisering, grön duk, bedövning och två ”knäpp” och så var det klart, samtidigt sattes en liten titanpinne på några milimeter in som referens vart de hade tagit bort en bit. Det skulle ta ca 1 timme att få fram ett resultat så jag gick ner i cafeterian och tog en kopp kaffe. Ringde Thomas och berättade vad som hade hänt och vad jag väntade på. Kunde inte sitta kvar ner i cafeterian utan åkte upp redan efter 45 min till 10:e våningen. Efter ca 10 min kom Nadja med några papper i handen och bad mig följa med in på ett litet samtalsrum.

Det är ca 20 kvinnor om dagen som får beskedet Bröstcancer, skulle jag vara en av dem idag?

”Tyvärr måste jag meddela dig att du har bröst cancer MEN tacka dig själv att du har gått på mammografin för vi har hittat detta i sådan god tid så det är ingen fara och allt kommer att gå bra”  

VA?!?!?!

 Jag? Cancer? Hur? Varför? Barnen! tankarna for runt.

”Ok”, var det sin slapp ur min mun. ”Jaha, jag var en av de 20” var nästa tanke

Med samma lugna trygga stämma fortsatte Nadja:

”Du ska veta att iom att vi skickade ut återkallelsen så fanns redan en plan för dig, biopsitiden den har vi dock strukit eftersom vi gjorde den redan idag. Här har du datum för magnetröntgen, du har en tid för samtal med kirurgen och tid för operationen är redan inplanerad, men jag kan tyvärr inte ge dig det datumet idag utan det får du av kirurgen." Alla dessa datum var bokade, det fanns redan en plan, och hade de idag inte hittat något utan allt varit bra så hade de bara avbokat dessa tider.
" Efter operation skickas sedan vävnaden till en patolog som gör undersökningar/tester för att se vilken sort det är du har, detta tar ca 1 ½ vecka och sedan vill kirurgen ha några dagar på sig för att kolla upp och planera fortsatt behandling så ca två veckor efter operation så får du träffa kirurgen igen och han/hon går igenom nästa steg/plan i behandlingen. Oftast blir det strålning och det räcker med det.”

Det sas mycket mer också men jag vet inte om jag inte ville förstå eller om jag förstod men tog inte in. Det jag uppfattade var att allt skulle rulla på och gå ”fort”  

Jag skickade ett sms till Thomas ” Det gick inge bra det här, fixar inte att prata är snart hemma”

Nästa fasa vara att berätta för barnen, och med aktiva barn är det svårt att få oss alla samlade vid samma tillfälle. Torsdagkvällen var två borta, likaså fredag. Det fick bli Lördag, valborgsmässoafton.

Det var tufft, tårarna kom, en jobbig stund för alla, många frågor och funderingar väcktes. Det var mycket oro de första veckorna men har förstått i efterhand att eftersom jag var så pass lung så blev det en lungnade effekt på barnen. Jag har hela tiden varit öppen med vad jag går igenom och att jag kommer ha bättre och sämre dagar.

Sedan följde att informera familj och vänner under söndagen och på måndagen informera på jobbet att jag skulle bli borta ett litet tag, för nog rullade det på:

28 april, besked

9 maj, röntgen

18 maj, träff med kirurgen

9 juni, operation

Torsdag 9 juni, Skolavslutningsdag för två av barnen och Operationsdag för mig, på tom mage och en tidig morgon åkte vi mot Falun.

Inskrivning och nu började ett ”litet” helvete innan operation. Jag har väldigt svårt för sprutor och är ”svår” att sticka J

Första anhalt var isotopspruta i vårtgården, inte det roligaste jag gjort men det var ett stort hjälpmedel iom operation fick jag veta.

Nästa check point var upp till 10:e våning och mammografin för att sätta in ”trådar” på det område som skulle tas bort. Jag trodde att detta skulle göras med ultraljud men tji fick jag. Jag skulle spännas fast i denna helvetesmaskin som denna mammografi apparat trots allt är J. Men det höll på att bli stopp här, maskinen ville inte vara med, något teknikproblem och tekniker sprang i korridoren och hade support i telefon. Det blev en extra väntan på ca 45 min innan de fick igång apparaten och det var dags.

De skulle bedöva och sätta trådarna samtidigt som man stod fastspänd. Lycka till! Sa jag, detta fixar jag inte jag känner i magen redan nu att nu är jag på väg bort. Jag vaknade när de släpade mig och hivade upp mig på en bår. Jodå de hade hunnit bedöva i alla fall J. Fick sansa mig ett bra tag och fick ett tuggummi för att få upp lite sockernivå och så på´t igen. In i maskin, nya koordinater, första tråden i och så var jag halvt väck, andra tråden och så var det mörkt igen. Denna gång vaknade jag när de försökte få ur mig och trådar ur maskinen men nu var det klart. Check!

Med Thomas som stöd så tog vi oss ner till operation igen och fick direkt komma in i/på ”väntsalen/uppvaket” och lägga mig ner. Sköterskan som skulle sätta nål dels för att få i lite glukosdropp samt infart inför operation gav upp redan efter första försöket. Med en värmekudde på handen och ny sköterska som fixade det galant. Somnade av en stund innan sköterskan kom tillbaks och sa att det var dags att gå till operation.

På uppvaket, kom kirurgerna och sa att operation har gått bra och de har fått bort det som de ville få bort. Det kommer vara lite ömt och svällt och du kommer att vara trött men nu var det bara att åka hem och vila upp sig och ta alvedon för smärtan.

Fredag 10 juni, kändes helt ok, trött och öm ja men det var väll inget att diskutera om, hade ju trots allt genomgått ett litet helvete och en operation dygnet innan.

Lördag 11 juni var också ok, fram till eftermiddagen då började jag känna mig konstig, öm och svälld.

Söndag 12 juni var jag sämre och sov nästan hela dagen.

Måndag 13 juni var jag in till jobbet en snabbvända och kände mig inte alls bra.

Tisdag 14 juni började jag fundera på om jag hade feber, jag åt ju alvedon med jämna mellanrum för smärtan. Jo lite feber hade jag när jag tog till kvällen.

Onsdag 15 juni ringde jag in till kirurgen som informerade om att man kunde få lätt feber, smärta och ömhet. Så länge inte febern gick över 38,5 var det lugnt. På eftermiddagen hade jag så ont att jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men bet ihop och tänkte att det skulle vara så här, natten till torsdag 16 juni var inte kul, febern var upp till 39 grader så jag ringde in igen på torsdagsmorgonen. Denna gång ringde de inte tillbaka fören vid kl. 15,00. Sköterskan läste anteckningarna från dagen innan och vad jag berättade hur sista dygnet varit så ville hon att vi skulle åka in omedelbart. Sagt och gjort vi åkte in till Falun.

Provtagningar, väntan, samt ultraljud där det bedömdes en viss vätska bakom bröstet. Träffade en AT-läkare som konsulterade kirugen och tyckte att jag skulle få penicilin och åka hem. En tid för träff med kirurgen sattes upp på fredagen kl. 11.00.

Hämtade ut Penicilin, köpte med Alvedon och åkte hem.

Natten till fredag 17 juni var inte heller rolig, feberfrossa ömsom toksvettningar, kunde inte ligga utan satt i fotöljen. Sov inte många timmar den natten, det som höll mig uppe var att jag skulle få komma in och träffa läkare igen på morgonen.

Vid 8 tiden ringde AT läkaren tillbaka innan hon skulle gå av sitt skift och ville boka av läkartiden på förmiddagen och flytta den till efter helgen dvs. Måndag jag berättade hur natten varit och då blev hon tveksam och ville återigen konsultera kirurgen och bad att få återkomma. 10 min senare ringde hon och sa att jag skulle åka in till akuten igen för att läggas in.

2:a vändan på akuten blev det ny väntan, nya provtagningar (jag hade vid denna tidpunkt ett Dolly Parton bröst J) . Nu fick jag träffa en annan läkare som tittat på proverna som tagits vid ankomsten och det verkar som penicilinet har börjat verka så jag fick åka hem igen, samt starkare värktabletter för att kunna sova på natten.

Kämpade mig igenom lördag 18 juni och tyckte att jag kände mig piggare (tro kan förflytta berg) men rodnaden runt operationsärret hade blivit större. Natten till söndag 19 juni fick Thomas ringa 1177 för rådgivning: Hon tyckte jag skulle försöka vila så mycket som möjligt till morgonsidan och åka in igen till 8-9 då skiftbytet skett. För tredje gången inom loppet av fyra dagar var vi återigen på akuten, ny läkare, nya blodprover och vid 11.00 blev det intravenöst pencilin och äntligen inlagd på avd 15. På eftermiddagen kom min  kirurg förbi och kollade läget.

 ”Dig har jag hört mycket av de senaste dagarna, men oj så här illa trodde jag det inte var. Jag vill då behålla dig här till ialla fall tisdag” Dränage sattes in och totalt så tappades det ur 1 liter vätska/sörja under de kommande dagarna.

Måndag 20 juni då fick jag som var ”minst” sjuk/illa däran rullas över i rullstol till patienthotellet då det var platsbrist på avdelningarna. Och jag kände mig inte ett dugg pigg, hur mådde då de övriga?

Inte lika fancipanci som avd. 15 men här fick jag ligga några dygn med intravenöst penicillin tre gånger om dagen och överrullad i rullstol till avd. 15 dagligen för koll. Inläggningstiden förlängdes, tisdag blev onsdag, onsdag blev torsdag då jag äntligen fick komma hem, dagen innan midsommar.

Lite tröst innan hemfärd

   

Tre gånger per dygn

Blommor från kollegorna

Borta bra men hemma, allra allra bäst 

Måndag 27 juni återbesök till kirurgen, och beskedet jag fick efter analys av den bit som togs bort med cancerskiten var att den var snabbväxande och av sämre slag, men man har fått bort det man ville med god marginal och ingen spridning i lymfan. Ingen kompleterande operation och ingen cytostatika behövs. Det man rekomenderar är stråling i förebyggande syfte, ifall något icke synligt håller på 

och växer.  Detta skulle påbörjas ca 1 månad efter detta besök och iom komplikationerna efter operationen blev jag sjukskriven 1 vecka till och med ytterligare 3 veckors semester på det var jag åter på jobbet den 25 juli. Ett litet delmål i loppet.

Torsdag 4 augusti, uppstartsbesök i Gävle på strålavdelningen, träff med läkare samt tatuerad!!! Tre små prickar som blir till hjälp varje stråldag för att ställa in maskinen. 4 ½ v. = 23st totalt, 15st då man strålar hela bröstet och en sista boostomgång på 8st som koncentrerar sig på operationsområdet. Samtidig så valde jag att boka in mig på patienthotllet i Gävle (Clarion hotell – all inclusive) under veckorna för att slippa åka fram och tillbaka varje dag, dels för att jag inte riktigt litar på att tågen går som de ska, och få ”egen-tid” vilotid. Sedan är det fritt val av mig om jag önskade att åka hem eller stanna kvar. Så här i efterhand var det helt rätt beslut, när jag i slutet av min strålning träffade en kvinna som inte valt att boka plats och nu när hon önskade inte fick plats då det var fullbelagt, så var jag tacksam.

Allén på min väg upp mot sjukhuset
som jag gick igenom varje dag

Måndag 15 augusti var första stråldag.

Själva behandlingstiden för varje stråltillfälle var ca 7 min, från det man lämnade väntrummet tills man gick därifrån igen. Övrig tid i Gävle, fördrevs med promenader, lite shopping, bio och vila.  Att rå om sig själv och ta dagen som den kommer var för mig det bästa i detta läge under denna tid. Visst var det up and downs och sista helveckan var jobbig och lång. Men jag hade mitt mål i sikte, jag skulle klara av dess 23 stråldagar och komma tillbaka till vardagen hemma och jobbet igen.  Kan säga att det blev en långdistans med kontrollplock, flöt på ganska fint i början och så kom svackan en bit in i loppet, lättade för att sedan kämpa sig in i mål.

          

Alltid lika tråkiga sjukhuskorridorer

En liten bieffekt av strålning är brännskadad hud som är öm och irriterad, men det är ändå ytligt och övergående.

På upploppet kom nästa käftsmäll.

Min näst sista stråldag så ringer Thomas och berättar att det skulle ske en omorganisation på hans avdelning och att han efter 31 år på samma företag så hade han inte de kvalifikationer som krävdes för att vara kvar utan omplacering var att vänta. Thomas som då i början av december -15 gick in i väggen då han skulle sköta sitt ordinarie 100% jobb samtidigt lära upp sig på ett nytt 100% jobb. Han  lyckades hålla ihop det nästan ett år innan det tog stopp. Men kom igen och började jobba 25% 1:a april, gick upp på 50% 1:a juni, osv men 13 sep kom dråpslaget.

I slutet av september, åkte jag på Kristallsjukan det vidrigaste jag har upplevt i yrsel, som först efter 2 ½ månad började vända (dock inte helt bra än), december kantades av influensan i omgångar i familjen, jag sist ut dagen innan julafton och har nu hostat mig in i 2017. 

Ett riktigt trädäck önskas (min hörna)

Blåbär vid husknuten

Jomenvisst, det hände lite på Helgbo 309 också. Vi hjälptes åt hela familjen och rödfärgade hela huset under Kristiflygarhelgen.
Mesta tiden under sommaren satt jag i "mitt"hörn under parasollet utslagen i en korgstol  medan Jonathan och Thomas bytte tak på sovstugan under sommarens varmare dagar. Okej då, jag var med och lade mig i :) och J flyttade i samma veva ut till sovtugan. 

Före - gamla taket

Mellanakt - läckt

Efter- tegel på

Jag tog och renoverade fönstret på gaveln på sovstugan, (det lilla spar jag till nästa sommar).Bastulavarna snickrade Thomas och Jonathan in under hösten så vi har kunnat basta på riktigt och inte på varsin pall. Så lite blev faktiskt gjort på/runt huset under 2016. 

Fönsterrenovering, Efter / Före

Rödfärgning pågår

    

Underbara vänner tog oss på en underbar båttur upp till Leksand 8 juli

    

Blomma och gåva från gamla klasskompisar

En av våra stamgäster på gården

Vintern var på besök en kort period i november

22 december.........

.... det vänder nu.

Fullmånenatt december

Jul 2016

Så detta var min sammanfattning av 2016 och våra förhoppningar på bygget detta år är att få iordning det där trädäcket på baksidan och ombyggnation av vedboden/förråd.

Men det vi önskar mest av 2017 är mindre motgångar och en nystart för Thomas.